Synergi, helgon och skapelsen
Gud har givit människan en fri vilja vilket betyder att en förutsättning för att hon ska gudomliggöras är hennes frivilliga delaktighet i Guds nåd
Människans gudomliggörelse för oss in på en diskussion om “synergi”, ett begrepp som med få ord kan definieras som att människan och Gud samarbetar för att människan ska gudomliggöras, frälsas. Människan samarbetar frivilligt med Guds nåd. Även om Skriften uttryckligen talar om synergi: “ty vi äro Guds medarbetare”1 där ordet för “medarbetare” är “synergoi”, så vill jag att vi söker de djupare teologiska sanningarna bakom detta ord.
Att människan har en röst i sitt förhållande till Gud är inte konstigt. Inget förhållande kan byggas på att den ena parten inte får uttrycka sig, att han eller hon endast ska ha en passiv funktion, en funktion som praktiskt taget betyder att han eller hon ska nollställas och upphöra att existera. Detta gäller då även i människans kommunion med det Absoluta. Om vi menar allvar med att vi är i ett förhållande med Gud, då kan vi inte samtidigt mena att människans roll i den är obefintlig. Det finns en synergi, mellan människan och Gud för att Gud vill ha ett förhållande med människan, något som inte är privat utan sker i gemenskap med andra i Kyrkan. Det är därför som Gud i Gamla Testamentet om och om igen säger till sitt folk att det är deras hjärta han först och främst vill ha. Gud ger oss sin nåd men vi kan välja om vi vill samarbeta med den eller inte.
Människan befinner sig inte i ett slags monofysitiskt förhållande till Gud, att det gudomliga omintetgör det mänskliga, utan hon är en aktiv deltagare, som med bävan och fruktan jobbar på sin frälsning:
“arbeta med fruktan och bävan på er frälsning… Ty det är Gud som verkar [“energiserar”] i er så att ni både i vilja och gärning [“energi”] förverkligar hans syfte”.2
Vi ser hos Paulus att människans “gärning” (på grekiska är ordet “energi” i infinitiv) styrks av Guds nåd till att förverkliga Guds syfte, som är människans frälsning. Det finns två verkan här, två energier men utan Guds nåd kan människan inte finna frälsning eller leva ett andligt liv. Människan måste också arbeta men det är genom Guds nåd eller Energi som syftet kan förverkligas. Vi har alltså här en synergi. Vi samarbetar med Guds vilja för att göra Guds vilja. Det är Gud som kallar på människan och människan kan välja hur han eller hon ska svara. Vi talar därför inte om att Gud gör 50% och vi gör 50% utan frälsningen kommer från Gud men genom vår frivilliga delaktighet i hans frälsningsverk kan vi finna denna eviga vila. Detsamma gäller när vi talar om att vi samarbetar med Gud för att förkunna evangeliet. 3
Det handlar inte om att Gud på något sätt är otillräcklig och behöver vår hjälp. Det handlar om att vi, då vi är skapade med en fri vilja, måste komma till Gud frivilligt. Synergin mellan människan och Gud är en förutsättning för människans frälsning för utan att människan vill enas med Gud så kan människan inte helas.4 Då Gud vill inget annat än att alla ska helas och göras nya är den största fienden människan möter sig själv. Vill jag bli hel? Det finns viktiga samhällseffekter av detta. Om vi inte godtar att människan har en fri vilja, kan vi då verkligen hålla människor ansvariga för sina brott?
En svag förståelse av konceptet “synergi” och ett kategoriskt avståndstagande till det (så som det sker inom vissa delar av protestantismen) kan leda till en svag teologi om skapelsen. Om vi granskar skapelsen så märker vi att den också har ett ständigt pågående samtal inom sig. De olika tingen i skapelsen samarbetar och samverkar. Att Gud har skapat världen där vi befinner oss i relation, inte endast med Gud, utan också med varandra, visar att Gud finner det som något gott att vi finns, att vi har en plats. En gudssyn där synergi med Gud skulle vara otänkbart kommer aldrig att kunna förklara tillfredställande varför vi har den världen vi har som tycks förutsätta ett samarbete på alla tänkbara dimensioner.
Allt i den skapade världen har en inomvärldslig relation, en ”horisontell” synergi om ni så vill. Atomerna existerar inte i isolering utan samexisterar med andra atomer och utgör grunden, byggstenarna, för olika ting både levande och icke-levande, djur samexisterar med andra djur, växtlighet med annan växtlighet, människor med andra människor och allt detta har ett nätverk av olika band sinsemellan. Världen är ett ekosystem, en samverkan. Det ena existerar inte i sin individualitet utan behövs för något annat, för någon annans existens. Ingenting är fristående i sig självt.
Detta förminskar inte på något sätt det faktum att det är Gud som har skapat världen och upprätthåller den vid varje given punkt genom sin kraft. En slutsats kan därför vara att det existensberoende det skapta har vid varje givet ögonblick av Gud inte medför att det inte finns relationer mellan de olika skapade varelserna. Det finns ingen inre konflikt mellan att Gud har skapat världen och att tingen i världen även har en ömsesidig relation. Å andra sidan betyder inte de inomvärldsliga relationerna att de existerar i isolering från Gud, ty Gud genomtränger allt. Det finns inget ateistiskt rum i universum, fritt från Guds närvaro. Med andra ord, det finns inte en spänning mellan att både älska Gud och att älska sina medmänniskor.
Vi ser alltså en värld där människan kan sägas vara med och forma den, vi blir Guds medskapare på ett visst plan, Guds medarbetare. Människan får som uppgift att döpa djuren, att fortplanta sig, att ta hand om skapelsen med mera. Ja, det finns inte en enda atom som existerar utanför Guds vilja, som inte upprätthålls och får sin existens av Gud. Guds oskapade Energier, för att tala teologiskt klarspråk, uppfyller allt. Det betyder å andra sidan inte att världen identifieras med Gud. Vi måste ha en klar och tydlig skiljelinje mellan det skapta och det icke-skapta.
Allt detta betyder att för Gud att skapa kosmos, så är det för honom att skapa en värld som inte endast förhåller sig till Gud själv utan också har en relation inom sig. De skapade varelserna relaterar också till varandra. Människor är kallade att älska Gud men också sina medmänniskor och visa omsorg för hela skapelsen. Om synergin var ett teologiskt anatema, då skulle vi exempelvis inte ha en värld där fågeln föder nästa generations fågelungar, utan Gud skulle skapa nästa generations varelser direkt ur intet. Vi skulle alltså inte ha en värld där världen är med och förverkligar Guds syfte. Världen vittnar därmed om synergins Gudomliga ursprung. Det står till exempel i första Mosebok att:
”Då bar jorden ännu ingen buske på marken, och ingen ört hade ännu skjutit upp på marken, ty HERREN Gud hade icke låtit regna på jorden, och ingen människa fanns, som kunde bruka jorden”.5
Gud förutsätter människans verk eller energi som tillsammans med Guds Energi ska göra världen perfekt. Det betyder också att människans tillkortakommanden och fall också bringar världen med sig, en diskussion som numera premierar varje dag på nyheterna. Det betyder även att människan inte kan ge Gud skulden för sina synder. Människan är en myndig varelse.
Detta för oss in på en viktig fråga som har att göra med om människor kan be helgonen om förböner. Stora delar (men inte hela) av protestantismen menar i korta drag att vi inte ska göra det, att vi ska vända oss direkt till Gud. Det är precis här som problemet uppstår, det vill säga att man sätter “kommunikationen med Gud” i konflikt med “kommunikationen med varandra”. Men som vi har sett, om detta vore fallet, så skulle världen som Gud har skapat vara in i benmärgen ond och rebellisk eftersom den innehåller en sådan “kommunikation” inom sig.
När då kristna ber om helgonens förböner och sjunger hymner om dem så handlar det inte om att ersätta Gud, om att be ett helgon om hjälp istället för Gud lika lite som en moder som föder sitt barn ersätter Gud som Skaparen. Vi erkänner att alla barn skapas av Gud, men det betyder inte att Gud inte verkar genom människor.
Frågor av arten “varför ber du till ett helgon när du kan be direkt till Gud” missar hela poängen med att ha en skapelse till att börja med. Allt som finns har en “horisontell” relation till andra skapade ting. Idén om att vi tar en “omväg” då vi ber till helgonen missar därför hela syftet med skapelsen. Omvägen är poängen: att vi inte endast ska gå i en rak linje utan också vidröra blomman på vägen, stryka gräset med käppen, sätta oss ned och se på solnedgången, stanna upp och lyssna på gatumusikanten, ta en längre väg hem för att få se på den vackra utsikten och andas in skogens väldoft. Att se kommunikationen mellan oss och helgonen eller änglarna som en omväg eller att vi gör någon annan än Kristus till medlare6 mellan människan och Gud, misstar världen för att vara en plats där all kommunikation ska vara “vertikal”. Omvägen är poängen i den meningen att det är så vi visar vår kärlek till varandra och uppskattning för det vackra.
Gud kommer inte, även om han ibland gör det, fylla den fattiges bord med mat på ett mirakulöst sätt. Du är kallad att göra det. Gud verkar genom oss. Tiggaren vet därför att maten han får är från Gud för han vet att det inte finns en konflikt med att Gud verkar genom människor. Att Kristus är vår enda sanna medlare har jag alltid förstått i termer av att i Kristus förenas, utan sammanblandning eller separation, den mänskliga naturen med den gudomliga. Kristus är vår enda medlare till Gud för han är den enda inkarnerade, Gud Ordet som blev kött. Vad detta inte betyder är att världen upphör att ha en ömsesidig dialog, att människor slutar att be för varandra.
Ibland kan ateister säga “varför tackar du Gud när det var så och så som hjälpte dig”. Denna typ av resonemang liknar den vi beskrev ovan, den föreställer Gud som en diktator och inte en far. En diktator vill se omedelbara resultat och behandlar alla som slavar eller maskiner, en pappa arbetar tålmodigt tillsammans med sitt barn för att nå det önskade resultatet. Gud gudomliggör världen genom människan. När Kristus mättade till exempel de femtusen männen så lät han lärjungarna dela ut maten. Hade han inte kunnat mätta alla utan lärjungarna? Hade han inte till och med kunnat mätta alla utan mat? Ja, hade han inte kunnat skapa varelser som inte var i behov av föda? Vi ser därför att invändningen till ortodoxa kristnas bön om förböner från helgonen, i grunden rör sig om samma invändning ateister har till varför Gud inte gör det ena eller det andra själv. Ateisten har en poäng här för han ser åtminstone att det som för protestanten är en enskild fråga (be helgon om förböner) egentligen är en fråga som kan ställas om precis allting. Varför gör inte Gud allting själv?
I Skriften läser vi hur Gud skickar änglar för att föra fram ett budskap till människan. På samma sätt sker det med helgonen som ber för oss. Om denna kommunikation med helgonen vore onödig eller felaktig, då skulle inte den uppkomma mellan människor och änglar. Människan efter uppståndelsen liknas till och med vid änglarna.7
Om att be helgon om förböner då bryter någon slags princip som säger att vi måste endast samtala med Gud, då skulle denna princip brytas när du ber en vän om förböner. Gud skulle själv bryta den när han skapade världen, när kon föder sin kalv istället för att Gud skapar kalven direkt ur intet. Varför tar Gud denna omväg, kan man undra? Jag tror att Gud som är kärlek har skapat en värld som inte endast ska finnas utan också en värld som ska kunna älska, en värld som lever endast när den älskar, en värld som bli fullkomlig i det att allting samarbetar. Att älska sina medmänniskor är att älska Gud som har skapat dem.
I längden blir skapelsen som sådan absurd med en teologi där synergi anses vara förminskande av Guds nåd. Det hade varit mycket mer i linje med en Gud som är instängd i sig själv, som hatar den “horisontella kommunikationen”, att inte skapa en värld överhuvudtaget, en värld där vi är menade att bistå varandra och älska varandra.
Synergin mellan de skapade varelserna visar oss att Gud är en Gud som älskar mångfald i total harmoni. Han är en Treenig Gud. Gud kan göra allt, ändå har han valt att skapa en värld som kräver människans frivilliga delaktighet och som vi har sagt så betyder detta inte att Gud inte upprätthåller allt. Allt gott kommer från Gud, även om mycket av det goda träder fram genom människans samarbete. Utan Gud kan vi ingenting göra, vi är därför alltid tacksamma och ödmjuka inför att vi, formade av jord, att vi ytterst är stoft, ändå är stoft som dansar, som har glädje, som älskar.
Vi är kallade att inte endast älska Gud utan också våra medmänniskor. Vi har ingen anledning att tänka att så länge vissa gått före för att vara med Kristus, så är de frigjorda från budet att älska sina medmänniskor. Kärleken kommer aldrig att dö.
I världen som kantras av synd och splittring, så är harmonin inte total. I Kyrkan däremot finns det ett förnyande av världen, harmonin blir mer påtaglig. Döden, som i världen upplevs som en total separation och bringar sorg, övervinns i Kyrkan och bringar hopp, förväntan på uppståndelsen. Om något, så kan vi förvänta oss mer av denna “horisontella” kommunikation i Kyrkan då döden är nedtrampad och allting ur balans sätts i balans. Skiljeväggen är nedriven. I Kristus är vi alla ett och det finns inte två kyrkor, en “i himlen” och en “på jorden”, det finns bara en Kyrka.
Vi talar inte om en “naturlig” och en “övernaturlig” verklighet utan vi talar istället om “det skapta” (kosmos) och “det icke skapta” (som är endast Treenigheten). Helgonen är fortfarande människor och skapta. Det betyder att vi tillber eller dyrkar endast Gud, medan vi kan hedra eller vörda helgonen. Skillnaden är viktigt, det är skillnaden mellan kristen tro och paganism, mellan sann tillbedjan och avgudadyrkan. Så som jag i denna text har använt orden “horisontell och vertikal kommunikation” så är den “horisontella kommunikationen” vördnad medan den “vertikala” är dyrkan. Ytterst uppstår skillnaden i avsikten. Mannen som faller ner på knäna för att han ramlar, eller för att han vill knyta skon, eller för att kejsaren passerar, eller för att be en bön till ett helgon, eller, för att be till Gud, gör med sin kropp samma yttre handling, men med sitt hjärta och sinne fundamentalt olika saker.
I världen finns det fiendskap mellan människor och något trasigt mellan oss och skapelsen. I Kyrkan ser vi vägen framåt, en progression mot hela världens förnyelse genom människans gudomliggörelse. Att hela människan innebär oundvikligen för Kyrkan att hon är fylld av trasiga människor. Det är därför inte rimligt att vi vägrar vård med argumentet att sjukhuset är den plats på jorden med högst koncentration av sjuka.
Vi befinner oss alltså i det Fader Benedikt (Bengt Pohjanen) kallar “det tredje rummet”, en mötesplats mellan himmel och jord, en plats som ytterst är Kristus själv. Det är i Kristus den mänskliga naturen enas med den gudomliga utan “förvirring, utan förändring, utan uppdelning och utan separation”.8 Därför helas människan och vi kan, om vi enas med Kristus, gudomliggöras. Då Kristus är Kyrkans huvud är det inte så märkligt att vi ser i Kyrkan, i detta “tredje rum”, martyrer och himmelska varelser vandrande bland oss, “en stor hop av vittnen”9 runt om oss som ber med oss i en himmelsk liturgi. Vi anar i den gudomliga liturgin att hela den himmelska hären, änglar och helgon, lovsjunger tillsammans med oss. Hela skapelsen med människan som präst lovsjunger den heliga Treenigheten i total harmoni. Världen som Gud har skapat lyfts upp och offras tillbaka till Herren.
Denna synergi mellan Gud och människan, denna frälsningsdans, karakteriseras av en djupgående omvändelse då synden är det hinder som skiljer oss från Gud. Den kristnes askes handlar därför inte om ett förakt till världen i sig och människan utan tvärt om, om dess renässans, dess pånyttfödelse. Synden, som är ett främmande inslag, utvisas och allting görs nytt. Kyrkan kramar om hela världen och gör den ny. Kyrkan välsignar därför inte bara människan utan också hela skapelsen. Hon helgar människan och förnyar kosmos genom människan. Även hela kosmos får vara med i en process av förnyelse:
Vi veta ju att ännu i denna stund hela skapelsen samfällt suckar och våndas. Och icke den allenast; också vi själva…10
Kung Davids bön “Vad är då en människa, att du tänker på henne?”11 öppnar upp en dialog mellan David och Herren, en dialog mellan Gud och människan, en dialog som blir vår identitet. Ordet dialog i denna kontext är ett synonymt ord med ordet ”synergi”. Människan räcker upp sina händer mot himlarna och talar med Gud och Gud i sin tur talar tillbaka.
För att nu sammanfatta denna text kan vi säga så här: Jag har skrivit om dialogen mellan Gud och människan, om människans dialog med andra människor samt om hela skapelsens inre dialog. Det är i denna dialog eller synergi mellan Gud och människan genom vilken människans frälsning kan uppnås, en frälsning som är en livslång process.
I korthet, hela skapelsen vittnar om att Gud har skapat en värld som får vara med och forma världen Gud skapat. När man då tar ett avstånd från idéen att människan är i synergi med Gud, då missar man att hela världen existerar i en liknande harmoni. Världen som Gud har skapat förutsätter en sådan dialog, synergi. Det finns ting som inte lever, som rör sig och gör det dem gör för att Gud vill det så. Men människan har blivit given fria viljan som betyder att Gud har skapat varelser som är fria att till och med komma i konflikt med honom. Gud vill inte ha marionetter utan söner. Gud tog, som helige Sofrony säger, en viss risk med att skapa människan enligt Sin avbild och liknelse, för genom den handlingen fick människan gudaliknande fri vilja och därmed utestängs all form av mänsklig predestination.
Helgonens fortsatta närvaro i Kyrkan är ingenting annat än kärlekens seger över döden och synergin mellan människan och Gud ingenting annat än Guds önskan för människan att hon ska älska Honom, frivilligt. När dialogen bryts och människan vänder sin uppmärksamhet mot sitt ego och har en monolog med sig själv så bryts också synergin med Gud och därmed går frälsningen sakta förlorad. Helvetet existerar från människans perspektiv, det är människan som måste välja att ingå i denna dialog med Gud. Från Guds sida finns alltid viljan att hela människan, Han överger inte människan som är menad för evigheten.
Synergin mellan människan och Gud kulminerar med bebådelsedagen. Mänskligheten genom Gudaföderskan, den Nya Eva, säger “ja” till att Guds Son ska inkarneras och ta kött från henne. Med Jungfrun har vi en perfekt bild av vad sann synergi är. Vi prisar henne därför salig.12
1 Kor 3:9
Fil 2:12-13
The Orthodox Study Bible, 1 Corinthians 3:9, note.
Π.Ν. Τρεμπέλα. ΥΠΟΜΝΗΜΑ ΕΙΣ ΤΑΣ ΕΠΙΣΤΟΛΑΣ ΤΗΣ Κ. ΔΙΑΘΗΚΗΣ, Τόμος Α! Έκδοση πέμπτη. σελ 260 (Πρός Κορινθίους Α’ 3:9 υπόμνημα)
“The existential and ontological meaning of man's created existence is precisely that God did not have to create, that it was a free act of Divine freedom. But— and here is the great difficulty created by an unbalanced Christianity on the doctrine of grace and freedom— in freely creating man God willed to give man an inner spiritual freedom. In no sense is this a Pelagian or Semi-Pelagian position. The balanced synergistic doctrine of the early and Eastern Church, a doctrine misunderstood and undermined by Latin Christianity in general from Saint Augustine on— although there was always opposition to this in the Latin Church— always understood that God initiates, accompanies, and completes everything in the process of salvation. What it always rejected— both spontaneously and intellectually— is the idea of irresistible grace, the idea that man has no participating role in his salvation.”
- Georges Florovsky, The Ascetic Ideal and the New Testament: Reflections on the Critique of the Theology of the Reformation
1 Mosebok 2:5-7
1 Timotheosbrevet 2:5
Markus 12:25
Fjärde Ekumeniska Konciliet, 451 e.Kr.
Heb 12:1
Rom 8:22-23
Psaltaren 8:5
Luk 1:48